I'm so sorry

Ugh.
Jag hatar att göra det här.
Hur många berättelser har jag lagt ner?

Ja, förlåt mig. Men jag har insett att jag måste lägga ner denna story. I'm very sorry for this. Speciellt på ett sånt ställe. I'm a fucking asshole.
Jag har en hel del anledningar.

1: Jag håller på och skriver på 5 saker redan, och planerar 3 till, och en till skriver jag med en annan person.
Det är nästan 10 olika berättelser. Ingen av dom är i närheten av att vara färdiga, och jag planerar att börja skriva om en av dom.
Av de 9 som jag skriver är tre på bloggar, och två av dom driver jag helt själv. Jag har dålig uppdatering på båda och jag känner en enorm press till att skriva, även om jag har få läsare. Pressen gör att jag skriver värre och kortare saker, jag spottar basically ut kapitel utan så mycket eftertanke bara för att känna att jag har äntligen skrivit lite. Jag känner mig skyldig när jag tar för lång tid att skriva.

2: Jag tycker om den här storyn alldeles för mycket. Ja, det är en anledning. Jag tänkte skriva om den helt från scratch, utveckla den mer, utveckla världen, storyn, karaktärerna. Göra den lite mer steampunkig, men bara lite, så att den bara vidrör steampunk-genren men lämnar inte fantasy-genren.
Jag kan inte göra det här när jag känner press på mig och känner att jag måste skriva, utan jag måste ta allt i egen takt, utveckla saker så småningom och sy igen hål som dyker upp. Jag vill bygga upp städer och olika raser och utveckla magin och olika samhällsgrupper, inkludera flera karaktärer och göra den lite mindre kliché: (en bågskytt, en riddare och en magiker? wow such original)

Så ... Jag är ledsen. I'm very very sorry. Jag vet att jag har lovat att inte sluta skriva på denna story, och tekniskt sätt bryter jag inte det löftet. Jag tänker fortsätta skriva, men bara inte lägga upp den här mer.

Om någon är intresserad av att fortsätta läsa noveller av mig så kan ni kolla här -
Den här hade jag planerat att avsluta, och världen och storyn är lite enklare att skriva än den här ...

I'm sorry, guys.

//N00bwriter

Kapitel 16: Ge inte upp

   – Kan du verkligen inte göra något?

Luz stirrade på mig med skrämda ögon och skakade våldsamt på huvudet som svar. Jag suckade. Jag hade försökt allting: Jag försökte gå genom gallret, böja metallstängerna åt sidan, sparka på låset så att det skulle gå sönder … Det gick inte. Jag kunde inte komma ut. Jag visste inte hur länge vi hade suttit därinne, men det borde inte vara för länge. Det fanns ingen vakt eller något i den stilen heller, och den ensamma facklan som hängde på väggen utom synhåll verkade bli allt svagare. Luz hade suttit och kollat på medan jag försökte få oss fria, men jag krävde inget annat eftersom hon var skadad.

   Jag snyftade till och dolde ansiktet i händerna. Vad tänkte de göra med Dante? Tystnaden skrämde mig mer än om jag hade hört honom ropa på mig. Tänk om jag inte hann? Tänk om de dödade honom och sedan skulle komma tillbaka för mig och Luz?

   – Jack? Ge inte upp.

   – Har vi något långt och tunt? frågade jag hastigt och ställde mig upp.

Jag vände mig om för att se om Luz av någon anledning hade något som passade min beskrivning. Till min förvåning höll hon fram bitarna av pilen som hade skadad henne med en förvirrad blick.

   – Kan fungera.

   – Tänker du dyrka upp låset? Det kommer nog inte att gå, sa hon när jag tog bitarna och gick fram till gallret igen.

   – Du bad mig nyss att inte ge upp. Har du någon bättre idé?

Hon svarade inte. Jag inspekterade den lilla, metalliska pilspetsen. Det fanns ett litet hål i den, antagligen för giftet. Förhoppningsvis skulle Luz torkade blod inte göra det hela svårare, om det nu gick. Jag sträckte ut handen genom gallret och satte pilspetsen i nyckelhålet på andra sidan låset. Mekanismen såg inte så komplicerad ut, jag kunde se en grov metallbit sticka ut från låset och in i metallen av den orörliga delen av gallret.

   Det var längesedan jag hade fått dyrka lås. Jag visste inte om det var för att pilen inte var rätt verktyg eller om jag helt enkelt hade glömt bort konsten, men jag kunde i alla fall inte komma åt låsmekanismen.

   – Låt mig testa.

Luz sköt bort mina händer och tog tag i pilen, men jag märkte genast att hon inte hade en aning om vad hon höll på med utan verkade bara rota runt i nyckelhålet i väntan på ett klick. Hon suckade irriterat och stod stilla och stirrade på låset medan hon tänkte, hennes min blev allt mer desperat.

   Sedan lade hon handen på min arm och såg mig rätt i ögonen.

   – Var försiktig, okej? Jag såg att det var en vakt, någon snubbe, precis utanför. Det kommer att låta och du måste skynda till dina vapen innan han kommer in! Dom ligger på ett bord i slutet av korridoren här.

Jag rynkade pannan. Varför pratade hon såhär, som om hon inte tänkte följa med?

   – Luz, vad pratar du om? Vi ska ta oss ut båda två.

   – Förhoppningsvis, sa hon och hennes underläpp darrade.

Hon stirrade på mig med sina nu gråa, uppspärrade ögon och verkade vänta på svar.

   – Lova att du är försiktig. Ta inga risker, rädda Dante och sedan mig, okej?

   – Vad tänker du göra? Jag behöver dig, tänk om något händer!

Hon skakade på huvudet.

   – Nej, jag är värdelös när jag inte har min magi.

Vad pratade hon om? Jag hade ingen magi heller, och inte Dante heller! Vi var inte värdelösa (även om vi hade hamnat i den här situationen). Och ärligt talat ville jag inte lämna henne, vad hon nu än planerade. Jag var … rädd. Att ha henne i närheten skulle i alla fall inte göra mörkret lika skrämmande och ensamt, även om hon var ”värdelös”.

   – Vad tänker du göra?

   – Akta.

Luz sträckte ut armen framför mig och fick mig att backa längre in i cellen.

   – Strunta i mig så fort den är öppen, jag ber dig Jack. Lova att inte stanna, vad som än händer.

Hon ett djupt andetag och ställde sig framför mig med handen riktad mot låset.

   Nej!

Så fort jag insåg vad hon tänkte göra hördes ett högt klang och gallret flög åt sidan. Luz föll ihop på stengolvet och min första impuls var att falla ner på knä och hjälpa henne, men jag mindes vad hon hade sagt och insåg att jag inte hade någon tid att förlora. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade lyckats få oss ut på egen hand och sprang ut ur fängelserumet.

Jag fick syn på en trädörr i slutet av gången och började springa mot den efter att ha kastat en blick mot Luz ansikte. Hon verkade medvetslös. Snälla, var inte död. Jag sköt undan känslan av skuld, det fanns inte tid för den nu.

Jag sprang förbi facklan och min syn blev genast skarpare. Där! Luz hade haft rätt, där våra vapen. Äntligen lite framgång! Jag ökade takten och log. Jag skulle mörda varenda en av dom här motbjudande galningarna …

   Till min förskräckelse öppnades dörren innan jag nådde min pilbåge och jag dök in i närmaste öppna cell. Jag bet mig hårt i läppen för att kväva mina höga andetag och stod så stilla jag bara kunde med ryggen mot stenväggen medan jag lyssnade efter ljud.

    Steg. Tunga och långsamma. En man, kraftigare än Dante, antagligen längre. Metall som dras mot sten. Kan vara svärd, antagligen något tyngre. Förhoppningsvis för tungt för bäraren att hantera ordentligt. Tunga vapen verkade populära hos vakter och banditer, av någon korkad anledning som jag aldrig förstod. Två fångar kan ju rymma innan man lyckas lyfta en stridsyxa för slag.

   – Jaså, ni har tagit er ut, va?

Mitt hjärta stod i halsgropen när mannen och hans tunga vapen – ett alldeles för stort stridsgissel, det skulle göra ont att få det på sig – passerade mig, och jag visste att det var bara en tidsfråga innan han vände sig om och fick syn på mig och mitt vita hår.

   Det var dags att agera. Jag rörde mig framåt men stannade plötsligt mitt i steget.

Den här snubben var stor. Och han var på väg mot Luz och det sprängda låset. Om jag inte tog död på honom direkt så skulle han börja skrika och attrahera andra som kunde finnas i närheten. Och jag skulle inte lyckas ta död på honom direkt. Han var alldeles för stor och för lång för att jag skulle kunna hoppa upp på honom bakifrån och vrida nacken av honom. Jag behövde vara säker på att han var död, från första försöket. Och känna tillfredställelsen av att sätta en pil i hans huvud.

   Jag böjde mig ner och smög försiktigt ut från mitt gömställe, mot mina vapen. En nästan manisk lycka spred sig från mina fingertoppar till mina armar när jag åter hade pilbågen i händerna.

   – Nämen! Vad har hänt med dig då?

Han hade sett Luz.

Jag drog ut en pil ur kogret. Om jag missade så skulle han se mig och störta mot mig, men kogret var under mina och Dantes svärd. Det var en risk i vilket fall.

   – Försökte du ta dig ut? Mästaren kommer ändå att få det han vill ha.

Jag tog ett steg ut i gången igen och spände strängen. Det kändes som om jag tog ett extra djupt och friskt andetag.

   – Vänta … Vart är den andra?

   – Härborta.

Ljudet av min röst fick mannen att vända sig om. Precis i tid för att fånga min pil med sin panna.        

_________________________________________________

Förlåt för att det tog sådan tid. 

Kommentera! :D

//N00bwriter

Kapitel 15: Rör honom inte

    – Jack! Var är du?

Dante satte handen mot den släta väggen av sten som hade stängt in oss och stod lutad mot den medan han lyssnade efter mig.

   – Här.

   – Kan du se något?

   – Ja.

   – Kom hit då.

   – Gör bara ljus själv! Luz?!

Dante hyssjade mig, han var arg och panikslagen samtidigt och verkade inte kunna komma på en bra lösning på situationen. Jag svalde hårt och försökte lugna ner mig, vilket var omöjligt eftersom någon tydligen hade stängt in oss och kanske skadat Luz.

   En liten boll av svagt ljus flöt darrande fram ur Dantes hand och fick skuggorna på de ojämna stenväggarna att röra sig, grottan såg ut som insidan på något levande, fruktansvärt djur som hade fångat oss i sin kropp.

   – Vi måste hitta Luz!

   – Tänk om hon ville få in oss hit?

   – Tänk om hon är skadad! Oavsett om hon ville få in oss hit eller inte så finns det ingen annanstans vi kan gå! sa jag argt och började gå längre in i grottan där Luz hade gått.

Dantes ljus följde efter, något som gjorde mig lättad eftersom det betydde att han också gick bakom mig. Mindre skickliga magi-användare som jag och Dante kunde inte gå för långt ifrån ljuset, så som Luz gjorde. Eller hade gjort.

   Hur långt hade hon hunnit egentligen? Jag visste inte om jag var orolig för att jag var rädd om henne eller om den växande rädslan helt enkelt påverkade allt jag gjorde och Luz var den enda som kunde ta oss ur situationen.

   – Vart är hon? viskade jag.

Jag kände min puls i halsen och försökte andas så tyst som möjligt för att höra Luz. Mörkret vek undan för Dantes ljus och slöt sig bakom oss när vi gick förbi, jag sökte på marken och blev alltmer förtvivlad när jag inte lyckades finna Luz lilla, vitklädda kropp.

   Rädslan växte allt större när jag insåg att Dante kanske hade haft rätt. Det var omöjligt att hon kunde ha hunnit såhär långt innan hon skrek, men ändå syntes det ingen kropp.

  Ljuset nådde några fläckar på marken och jag satte mig på huk. Blod. Lite längre fram fanns det större fläckar. En var utsmetad och en annan verkade ha blivit trampad på. Hon hade blivit skadad. Men varför hade hon fortsatt gå längre inåt istället för att återvända? Varför läkte hon inte sig själv?

   – Jack, låt mig gå före.

   – Blev hon attackerad av något? viskade jag med darrande röst. Varför attackerar det inte oss?

   – Jack! Kom inte hit! Fly!

Jag stelnade till och stirrade på Dante. Vi lyssnade blickstilla efter flera rop och jag försökte avgöra om jag borde följa efter Luz rop (som verkade väldigt nära) eller lyssna på henne och försöka fly. Men hur? Stenväggen hade inte låtit några ljusstrålar smita förbi, så den var omöjlig att förflytta. Fanns det kanske en annan utgång?

   Plötsligt släktes ljuset och Dante satte sig på huk bredvid mig och drog mig närmare väggen. Jag blinkade ett par gånger och frågade viskande vad det var han gjorde, men han satte bara fingret framför läpparna. Jag såg mycket bättre nu än vad jag hade gjort innan, även om allting var antingen svart eller en nyans av grått. Men snart försvann även mitt mörkerseende, eftersom ett gult ljus från en eld närmade sig oss. Det hade sällskap av hastiga, lätta steg och facklan var nära marken för att vara i handen på en vuxen person. Och det var inte en vuxen person heller. När ljuset hade nått oss och stannat såg jag att det var en liten pojke – inte äldre än James – som höll i facklan, innan han gjorde en snabb rörelse med handen och jag förlorade medvetandet.

* * *

   – Kolla på honom, Noah. Har du sett någon såhär vacker förut?

   – Öh … nej herrn.

   – Han skulle se bra ut i min samling.

   – Skytten då, herrn?

   – Vi får se. Jag gillar inte hennes ansikte, och hon har inga krafter heller. Lämna henne tills vidare.

   – Ja, herrn.

Jag lyfte mödosamt på ögonlocken och stönade lågt när huvudet dunkade till. Ljuset var alldeles för starkt, mina ögon sved och tårades på grund av det, och jag låg märkte att jag låg på ett hårt stengolv. Jag lyckades urskilja ett huvud direkt framför mig, det hade mörkbrunt hår och några små födelsemärken prydde halsen. Dante …

   Men något var fruktansvärt fel. En stor, hårig hand låg på Dantes huvud och smekte hans hår, på handen fanns en ring med en mörkgrön ädelsten på långfingret. Vad var det som försiggick?

   – Hon har vaknat, herrn.

   – Strunta i det nu, Noah. Hon utgör inget hot.

Jag följde armen med blicken upp till ett stort, solbränt ansikte med buskiga ögonbryn och djupa rynkor. Mannen log glädjelöst mot mig och såg sedan ner på Dantes ansikte igen. Var det han som hade sagt att Dante var vacker? Vad var ”hans samling” för något? Vad det än var så skulle Dante inte bli en del av den. Det skulle jag inte tillåta.

Rör honom inte. Jag försökte lyfta armen men den var alldeles för tung och ansträngningen gjorde mig utmattad, min hand föll hårt tillbaka mot stengolvet bara en liten bit ifrån Dante.

Mannen och pojken som stod bakom gallret hade sett att jag försökte röra mig och mannen skrattade. Jag ska döda honom. Sätta en pil rakt mellan hans ögonbryn.

   – Rörande.

Mannen såg hånfullt på mig och rätade på sig. Den lilla pojken tittade oroligt på mig med stora ögon och verkade osäker på vad han skulle göra, antagligen väntade han på order. Jag märkte att ungen hade en underlig blick, inte blicken av ett skrämt barn utan det syntes tydligt att han var fullkomligt medveten om vad situationen runt honom innebar. Han var kanske liten, men det struntade jag i. Jag skulle döda båda om det krävdes.

   – Förbered pojken. Häxan tar vi senare, och den där kan du strunta i tills vidare, sa mannen och lämnade snart … vad det nu var jag befann mig i.

Pojken nickade gjorde en mjuk rörelse med handen och gallret låstes upp och gled åt sidan. Han böjde sig ner mot Dantes huvud och rörde vid hans ansikte.

”Häxan.” Luz! Vart var hon?! Kunde hon inte hjälpa? Jag försökte förtvivlat att hålla fast Dante trots min irriterande, fullkomligt löjliga svaghet.

   – Rör … honom inte, mumlade jag hotfullt och försökte gripa tag i Dantes jacka för att dra honom närmare mig.

   Pojken tittade på mig igen, nu med en arg min.

Jag visste det. Jag kunde känna ilskan i mitt blod. Jag skulle döda båda två. Det här var inget barn, inget normalt barn. Jag hade sett mina syskon växa upp och ingen av dem hade någonsin denna intelligenta och säkra blick.

   – Du kan inte göra något, sa pojken och det ryckte i hans mungipor. Han tog dina vapen.

Jag svalde högt och insåg att han hade rätt. Vikten av kogret och pilbågen fanns inte på min rygg och inget kantigt kändes mot benen, vilket betydde att även alla mina knivar och mina svärd var borta.

Jag log. Ungen underskattade mig. Jag behövde inte vapen för att döda.

   – När min förtrollning släpper kommer du ändå att vara inlåst. Jag vet vem du är, och du är svag jämfört med min herre.

Med de orden ställde sig pojken upp och jag såg hur Dante långsamt satte sig upp. Nej! De fick inte ta honom! Vad tänkte de här galningarna göra?!

   – Dante … vakna, flämtade jag.

Dantes kropp reste sig lealöst. Hans ögon hade Birdys blinda, vita blick och blod sipprade ner för hans ansikte från ett sår under håret. Jag sträckte ut handen och försökte gripa tag i remmen på hans stövel, men hans fot lyftes bort utom räckhåll precis innan jag nuddade den och Dante gick ut ur cellen. Pojken stängde celldörren och då båda försvann utom synhåll, bort.

   Jag ville skrika Dantes namn men visste att det var meningslöst. Jag måste koncentrera mig på att återfå min styrka, försöka ta mig ut och döda pojken och mannen, rädda Dante. Och Luz.

Med ännu en kraftansträngning satte jag händerna mot golvet och hävde mig upp. Mina armar skrek i protest och jag bet ihop för att inte skrika högt av smärtan. Inte nu, Jack. Du har inte tid att gråta. Du måste göra något!

Mina armar höll mig uppe tillräckligt långt för att jag skulle lyckas få liv i benen och sätta mig på knä. När jag äntligen satt upprätt var jag andfådd av utmattningen, men kände ändå att jag log. För jag hade återfått kontrollen. Min kropp var min igen.

   – Jack …

Jag vände huvudet över axeln och fick syn på en vit gestalt dold i cellens skuggor. Först blev jag otroligt lättad över att se alven, tills jag tog en närmare titt.

Luz satt hopsjunken mot väggen, hennes huvud hängde och hon andades tungt.

Vad hade dom gjort med henne? Hur länge hade jag egentligen varit avsvimmad? Olika scener spelades upp i mitt huvud när jag kröp närmare henne, alla var lika skrämmande och gjorde mig bara argare.

   – Luz? Luz, är du okej? frågade jag.

   – Inte direkt.

Hennes röst var ostadig och hon tog djupa, snabba andetag. Hon såg mycket äldre ut än vad hon var, och hennes hår hade underligt nog fått en mörkbrun färg. De vanligtvis lysande gröna ögonen var tråkigt gråa.

   – Luz, vad har hänt?

   – Kan du hjälpa mig med den här? frågade hon istället för att svara.

Hon drog bort manteln från sin vänstra axel och jag flämtade till och grimaserade av tanken på smärtan hon antagligen kände. En kort, tunn pil hade genomborrat hennes axel och massvis med blod rann ut från såret, Luz hade bara dolt det under manteln av någon idiotisk anledning!

   – Luz! Varför sa du inget? utbrast jag.

   – Det gjorde jag ju. Du kunde inte göra något när du var avsvimmad, var är poängen med att säga det innan liksom?

Hur kunde hon använda sin korkat muntra röst i såna situationer? Jag såg ju att hon led av smärta, kunde hon inte sluta låtsas att allt var solstrålar och regnbågar?

   – Kan du inte ta ut den själv och läka dig själv sen? frågade jag förvirrat.

   – Nej. Jack, ta ut pilen bara så kan vi prata sen.

Jag nickade och flyttade till hennes vänstra sida. Jag tog bort manteln från axeln helt och grimaserade igen när jag såg att det mesta av pilen var på andra sidan, täckt av hennes blod.

   – Det här kommer att göra ont.

   – Jag vet.

Utan att dra ut mer tog jag i den längre delen av pilen och bröt av den så nära hennes rygg som möjligt. Luz flämtade till och bet sig i läppen, men började inte gråta. Hon var ganska tuff ändå.

Sedan grep jag tag i delen som stack ut från hennes axel och slet ut den. Då skrek hon högt, samma förtvivlade skrik som jag hade hört ögonblick innan vi blev fångade i det här förbannade stället.

   Hon lade sin högra hand mot axeln men jag såg inget guldigt ljus. Varför kunde hon inte läka sig själv?

   – Luz, vad är det som är fel?

Hon torkade tårarna med sin blodiga hand och svarade.

   – Pilen var dränkt i Infirmagift. Det gör alla som får det i sig dödligt … typ, allergiska mot magi. Om jag ens försöker göra något magiskt kan jag dö.

   – Det betyder att …

   – Vi är fast här.

   – Nej. Jag ska försöka göra något.

Jag tog loss det röda tygstycket som jag brukade ha runt midjan och band fast hårt det runt Luz axel så att hon inte förblödde, sedan ställde jag mig upp och gick fram till gallret.

   Det måste finnas ett sätt att ta sig ut härifrån. Jag skulle hitta det. Om det inte fanns, så skulle jag skapa ett.

_______________________________________

Sorry for the wait. 

Vad tycker folket? :P Det är bara Unia som kommenterar, men det gör mig glad ändå ^^ 

Kapitel 14: Fångade

– Och då sa jag: Zandra, han satte definitivt en styrkeförtrollning på dom där handskarna, ingen kan lyfta en så stor sten utan magi, ey? Hon vägrade tro mig. Alltså, jag vet inte varför jag ens umgicks med henne, hon var lite smådum. Liksom, jag sa att det var jättekonstigt att han nu helt plötsligt hade handskar på sig när han oftast inte hade det och hon sa att det hade ingenting att göra med tävlingen! I vilket fall så vann jag ändå för jag sprängde stenen i bitar och förvandlade dom till vatten sedan - häftigt va? Aja, du skulle se hans blick!

   Jag suckade tungt medan Luz pladdrade på men insåg att jag inte hade lust att be henne att hålla käften. Det misslyckades varje gång jag gjorde det, hon började prata igen efter bara några minuter, och jag hade redan vant mig vid hennes lätt nästäppta röst. Plus att tystnaden blev obekväm och Luz verkade inte ha några problem med att vara den enda som talade. Trots att Dante var villig att hålla en konversation med henne verkade hon vilja irritera mig mer.

   – Många killar hatade mig i skolan, dom sa att jag hade typ tagit någon annans själ när jag föddes eller att gudarna fördelade magin fel och att någon annan borde ha fått mina krafter. Dom var sååå avundsjuka, liksom, jag är kort och liten och ändå var jag mycket bättre på att förstöra saker än vad dom var! Dom skulle hålla dumma tävlingar och kolla vem som var starkast och dom bjöd aldrig in mig för dom visste – jag svär att dom visste, Jack – dom visste att jag var bäst och alltid skulle vinna!

   – Okej, det räcker! sa jag frustrerat och höll upp handen framför hennes ansikte. Kan du sluta skryta om hur bra du är? Jag fattar, du har talang, eller en gåva eller något sånt, du behöver inte säga det om och om igen!

Hennes läppar slöts och hon landade försiktigt bredvid mig, trots att jag hade ropat log hon fortfarande som om hon inte brydde sig om hur arg jag var. Tack och lov lyssnade hon den här gången och förblev tyst.

Solen var på väg ner och skogen blev allt tystade. Dante hade gått flera steg före oss, men nu gick han vid min sida som om han vaktade mig. Jag hatade att han fortfarande behandlade mig som ett litet barn, han hade ju trots allt undervisat mig i närkamp och svärdsfäktning i tre år, sedan det som hände. Jag ville inte bråka inför Luz så jag höll tyst, men så fort hon var utom hörhåll skulle han få höra vad jag tänkte.

   – Vi borde nog slå läger inför natten, sa Dante när solen hade försvunnit från himlen.

   – Redan? frågade Luz.

Dante nickade.

   – Jag var här för några år sedan, det borde finnas en mindre grotta i närheten. Vi kan väl stanna där? föreslog hon.

   – Jag har aldrig varit så djupt inne i skogen, jag vet inte om jag litar på någon grotta, erkände Dante med rynkad panna.

   – Säger du verkligen att det är bättre att sova i det öppna än en grotta? Skärp dig nu, sa jag irriterat.

Luz gav ifrån sig ett lågt ”weeee” och gjorde en mjuk bakåtvolt i luften. Hon betedde sig så som jag hade sett feer bete sig när jag och Dante var ute och jagade, fast hon var alv så hon var närmare släkt med dom än vad jag var. Klart jag inte skulle fatta hennes dumma beteende.

   – Okej, då övernattar vi där.

Luz frammanade ett klot av vitt ljus som svävade framför oss när det sista solljuset hade försvunnit. Hon gick och sjöng lågt, tack och lov verkade hon förstå att man ska vara tyst i en skog på natten. Skulle inte förvåna mig om hon hade fortsatt prata lika högt och sedan skylt på att ”åh, jag är ju sååå stark och inget kan utgöra fara för mig!”.

   Så fort jag hann tänka det så bröts tystnaden av hennes förtjusta rop.

   – Där är den! Kolla!

Istället för att vänta på att vi skulle se skickade hon iväg ännu ett ljusklot som i snabb fart seglade fram mot ett ojämnt, svart hål i berget, varpå det delades upp i sex mindre klot som svävade runt öppningen.

   – Jag är ett geniiiii!

   – Sch! väste jag.

Vi tog oss närmare och jag var den första att stiga in i grottan. Ett litet klang hördes när jag lade metallhanden mot väggen av sten och jag ryckte nästan till då ännu ett ljusklot for förbi mig i snabb fart för att leda mig rätt.

   – Luz!

   – Förlåt.  Wow, den är mycket större än vad jag minns!

Luz skuttade efter ljuset och försvann ur syn då gången svängde. Hon hade i alla fall lämnat de andra ljuskloten efter sig, så Dante kunde se. Jag hade ärvt lite av mors mörkerseende, det var inte så bra men räckte mer än väl för att se i grottan.

   Dante mötte min blick när jag såg på honom över axeln.

   – Vi kan stanna här vid ingången, sa han. Det kan vara farligt längre in i berget.

   – Lägg av med att leka beskyddare, Dante, vi har ju Luz!

Precis när jag avslutade meningen hördes ett genomträngande tjut av smärta och ljuskloten slets sönder av en osynlig kraft.

   – Luz! ropade jag.

Dante slet fram sitt svärd och skyndade sig in i grottan, och precis när han klivit in for en stenvägg ner bakom honom och stängde in oss i fullkomligt mörker.    

____________________________________________

Förlåt min kassa uppdatering, jag hade ett svårt fall av writer's block på den här delen.

Den är kort, men nästa del lär komma mycket fortare eftersom den är mer spännande. 

Hoppas ni förlåter mig. Inte mycket händer i detta kapitel, men jag var tvungen att skriva det för att 

komma in i nästa "sektion" av storyn, så att säga. 

Kommentera! :D 

(Även om jag inte förtjänar det.)

//N00bwriter

Kapitel 13: Försvarslös - Del 2

Warning: DELICIOUS GORE.
Warning: Cheesy-ness.

___________________________________________________

Jack reste sig långsamt upp och sträckte på sig för att inte väcka misstankar. Sedan tog hon sitt koger och pilbågen och gav sig ut. Egentligen behövde hon inga vapen, eftersom hon inte skulle döda utan bara förfölja. Men för säkerhets skull.

   Mannen hade inte hunnit långt när Jack kom ut i friska luften. Några fulla personer som hade stått utanför dörren försökte prata med henne, men tystnade och började viska mellan sig när en av dem såg hennes ansikte och sa åt de andra att det var hon. Dantes mantel var lite för lång och för tung, men hon var tacksam över att han hade gett den till henne. Hon hade varit dum och tydligen tänkt att eftersom hon bara skulle förfölja en man så behövde hon inte dölja håret, och därför inte tagit med sin egen.

   – Idiot, mumlade hon för sig själv.

Mannens steg var inte speciellt snabba, och eftersom det var natt och gatorna var tomma så blev Jack snart tvungen att svänga in på en mindre gata och hålla koll på honom mellan husen. Annars skulle han säkert upptäcka henne, även om han verkade avslappnad och inte hade sett sig om en enda gång.
Hon gick efter honom i flera minuter, såg till att hålla ungefär samma takt som han för att inte förlora honom ut sikte. Han hade tagit en ganska underlig väg, nästan för att förvirra personen som kanske förföljde honom, men Jack var för bra på det här för att bli lurad. Även om hon önskade att han kunde lägga av och gå en mer rak och snabb väg mot skogen, så hon kunde få gå hem och sova.

   Jack kände nästan att hon började bli uttråkad när hon återigen höjde blicken för att kolla i den växande glipan mellan husen. Hon upptäckte till sin fasa att mannen inte var där längre. Skit, hade hon tappat bort honom? Hon ökade takten för att komma snabbare runt stenbyggnadens hörn och ut på den andra gatan och stannade genast då hon fick syn på en mörk figur nonchalant lutad mot väggen. Det var mannen, självklart.

   – Borde inte du vara i säng nu, sötnos? sa mannen som var gammal nog att vara hennes far.

Hans röst var hånfull och han skrattade när hon tog fram en pil och drog åt strängen med blicken fäst på hans hjärta.

   – Vad gulligt, sa en röst bakom henne och Jack skrek av chock då ett par stora armar virades runt henne och försökte gripa tag i hennes vapen.

I sin förvirring och skräck släppte Jack pilen och den träffade den svarthåriga mannen i foten. Jack märkte knappt hans skrik och svordomar och försökte komma loss ur den andra mannens grepp, men han var långt mycket starkare och knuffade bara ner henne på marken med ena handen och slet åt sig hennes pilbåge med andra. Jack vred sig runt så att hon hamnade på rygg och försökte komma åt den lilla kniven hon alltid hade gömd i sin stövel, men hon var inte tillräckligt snabb. Mannen, den rödhåriga yngre killen som hade varit inne på värdshuset, tryckte ner Jack mot marken och satte sig med ett ben på varsin sida om henne medan han skrattade högt åt hennes rädsla.

   Nej, det här fick inte hända. Hon skrek och försökte slå mannen i ansiktet, tårarna rann ner för hennes kinder samtidigt som ilskan över att känna sig såhär försvarslös för första gången slog henne.

   – Nämen, det är ju du! sa den rödhåriga mannen glatt och tryckte hårt med sin vikt mot Jacks bröst medan han höll ner hennes händer.

Jack skrek så högt hon bara kunde och försökte desperat att komma bort, mannens vikt gjorde det svårt att andas och han hade precis lutat sig tillräckligt långt ner mot hennes ansikte att hon kände hans stinkande, varma andedräkt och läppar mot sin fuktiga kind.

  – Vad håller du … på med? Ta med henne till högkvarteret så kan du fortsätta där! stönade mannen som hade fått pilen i foten och försökte ta några steg närmare dom.

Högkvarteret? Ja, då kanske hon skulle lyckas rymma!

Men den rödhårige mannen skrattade och rätade på sig igen, fast inte för att svara sin vän.

   – Lilla Jack Silverhand. Du är verkligen alldeles för vacker för att vara ogift ännu. Lönnmördare dessut- …

   – AKTA!

En sekund av tystnad följde då Jacks rädsla blev om möjligt värre. Sedan skrek både hon och den andra mannen. Även om trycket hade försvunnit från Jacks bröst så kände hon sig nästan förlamad då massvis med blod forsade ner på henne och den huvudlösa kroppen drogs våldsamt bort från hennes överkropp.

   Hon låg fortfarande och skakade våldsamt under tystnad medan Dante tog hand om den andra mannen. Hon visste inte vad det var som hade skrämt henne mest: den rödhåriga mannen och vad han hade försökt göra, eller synen av mannens huvud i ögonvrån, vars ansiktsuttryck hade ryckt till lite innan det stelnat i ett skrämt, ljudlöst skrik.

   Hon hade aldrig sett Dante såhär arg förut, och de hade känt varann i snart sju år. Han var våldsam och oförsiktig när han slet av henne en blodtäckta manteln och torkade hennes ansikte med en ren del av tyget. Han sa inget när han hängde på sig hennes pilbåge och koger och tog upp henne i famnen. Inte ett enda ord hela vägen hem till hans fars butik, upp till övervåningen och in i ett mindre rum där hon brukade sova ibland. Dante tog av henne ytterkläderna och kom strax in med en stor skål med stekhett vatten och en mjuk handduk. Det var inte förrän hon var helt fri från den döda mannens blod och hennes egna tårar som Dante äntligen satte sig mittemot henne och lutade sig fram, så nära att hon kunde se de blåa sprickorna i hans mest gröna ögon.

   Först var hans blick arg. Förbannad. Hon blev skrämd och förvirrad under blickens påverkan. Han försökte väl inte säg att det var hennes fel?

   Sedan mjuknade den plötsligt och innan Jack hann reagera hade Dantes huvud fallit tungt mot hennes axel. Hon satt alldeles stilla och försökte lista ut vad han höll på med, samtidigt som hon började ta allt lugnare andetag och kände chocken gå över. Hon var i säkerhet nu, hemma hos Dante och skyddad från galningar. Ändå kunde hennes sinne inte låta bli att minnas tillbaka till det som hade hänt för många minuter sedan. Bilderna som dök upp fick henne nästan att rycka till.

   Det som till slut fick hennes tankar att äntligen lämna minnet i fred var att hon insåg att hennes axel var alldeles blöt i närheten av Dantes näsrygg.
  - Sluta, allt är bra nu, viskade Jack. 
Hon lade kinden försiktigt mot hans mörkbruna hår och andades in den välbekanta lukten av gamla böcker och olika exotiska örter. Ljudet av hans tunga andetag det enda som bröt tystnaden.

____________________________________________________

Jag är inte så bra på actionscener. Eller några scener alls. Faktum är att det här verkade mycket bättre när jag först skrev det. And I know it's cheesy. (Every flashback involving Jack and Dante will be.) But oh well. Orkar inte skriva om. Ni får leva med det här. Jag tvivlar på att ni blir så upprörda i vilket fall, actually xD 

Det skulle vara trevligt med lite kommentarer, tho, även om jag kanske inte förtjänar det för att THIS CHAPTAR WAS REALLY BAD WHAT WAS I THINKING KILL ME NOW PLZ.

Dante är visst den mest populära karaktären, which I kinda get, I guess. I did expect Luz to be the one every1 likes, but I was wrong. As usual. Keep voting tho. Tell ur friends.

Btw, vill ni ha en Luz-flashback? 

//N00bwriter

Kapitel 12: Försvarslös - Del 1

Ja, jag delade upp detta kapitel i två delar, för jag satt och skrev och skrev och insåg 

att det hade blivit fyra A4-sidor. 

No bueno. 

Plz vote in the thingy and comment! 

For the slow ones: This chapter will be a flashback. Cuz I apparently love those. 

___________________________________________________________________________

Hon var säker på att vakten som hade bett henne att göra det här inte direkt trodde att hon skulle lyckas. Han skulle få se. Han skulle få svälja sina ord eller köra upp dom i …

   – Jackie, älskling! sa Peyton glatt och strök Jacks hår innan hon gick förbi för att servera mjöd till någon högljudd man med flätor i sin röda hårman.

Jack log mot henne och vinkade. Hon var tacksam över at Peyton inte sa något om hennes pilbåge, besökarna hade verkat misstänksamma men de kunde inte göra något om Peyton inte brydde sig.

  Mannen som hon hade fått i uppdrag att skugga skulle vara där vid midnatt, hämta något och sedan återvända till något som skulle vara ett näste fullt med banditer. Det var det riddaren som hade kontaktat Jack hade sagt i alla fall. Hon skulle följa mannen från ett avstånd och låta honom leda henne till deras läger. Sedan skulle hon meddela deras position till patrullerande vakter och få sin belöning. Tydligen var kungens andra undersåtar upptagna med viktigare uppdrag.

   Struntsamma. Hon skulle få betalt i alla fall. Jill hade ju velat ha den där klänningen, det kanske skulle bli en trevlig överraskning om Jack köpte den till henne? Ingen i familjen tyckte så mycket om när Jack använde sina pengar för att köpa dem gåvor eller mat, mor hade till och med sagt att det var som att dricka offrens sörjande släktingars tårar (eller något), och att Jack var hemsk som gjorde det här. Men den här gången skulle det väl vara acceptabelt? Det var ju trots allt banditer? Och hon skulle inte döda dem personligen. Eller?

   Jack suckade och lade huvudet mot det ojämna träet. Hon önskade att hon kunde vara som sina äldsta yngre systrar, det hade hon alltid gjort. De var vackra, log brett och vänligt och var aldrig otrevliga. Och de var inte mördare. Jack mindes de många gångerna hon hade stått framför en spegel och försökt åstadkomma ett varmt leende. Hon försökte sig på Jills mjuka, feminina leende som var blygt men välvilligt. Men det nådde inte Jacks ögon, och det var det som var Jills trick. Janes breda, lysande flin som visade alla hennes tänder fick Jacks kinder att se underliga ut, och Jack såg mer instabil ut än glad. Återigen för att hennes ögon var döda.

Det enda leendet som hade sett bra ut var ett hånfullt halvflin, en mungipa som drogs åt ena sidan och ett huvud som lades en aning på sned. Det passade ihop med Jacks blick. Även om hon så innerligt önskade att det inte gjorde det.

   Jack var rädd för vad hon kunde göra. Hon tyckte inte om att döda människor, men hon var helt enkelt bra på det. Det som skrämde henne mest var att hon inte kände något när hon tog någon annans liv. Om hon kände skuld skulle hon veta att hon fortfarande hade en själ och sluta göra det hon gjorde. Om hon kände glädje över varje mord skulle hon veta att hon var galen och ta sitt liv för att inte skada någon hon älskade. Men hon var fullkomligt likgiltig. Satte hon helt enkelt inte något värde på liv?

   – Jack.

Hon öppnade ögonen och satte sig upp. Dante stod mittemot henne med en bekymrad blick.

   – Vad gör du här?

Han visste nog mycket väl vad hon gjorde här.

   – Vad gör du här? frågade hon istället för att svara.

   – Jag hörde att du skulle vara här. Vad har jag sagt till dig om att vara ensam ute på nätterna?

   – Jag klarar mig.

Dante fick en djup rynka mellan ögonbrynen och satte sig ner mittemot henne. Jack himlade med ögonen åt honom. De hade bråkat för inte så länge sedan om att hon inte ville lära sig svärdsfäktning för att svärd var för tunga. Dante hade försökt tvinga henne för att vara säker på att hon skulle klara sig när han inte var i närheten, och Jack hade blivit irriterad för att han fortfarande behandlade en lönnmördare som ett barn.

   – Väntar du på någon? frågade han och verkade försöka stirra henne till att svara ärligt.

   – Inte på dig. Försvinn innan jag smäller till dig där det gör ondast.

Dantes läppar särades för att ge svar på det löjliga hotet, men de pressades ihop igen. Jack såg trotsigt tillbaka på sin vän och försökte så gott hon kunde se arg ut, men den besvikna, och nästan lite äcklade, ilskna blicken Dante gav henne fick henne att vilja krama honom hårt och be om ursäkt. Innan hon hann göra just det så ställde han sig upp och slängde något på bordet, innan han vände sig om och försvann ut ur värdshuset.

   Jack kände sig skyldig och suckade djupt för att inte börja gråta, det han hade slängt framför henne var hans mantel som han fick henne att ha på sig så att hennes hår inte skulle synas lika väl i mörkret. Hon ställde sig upp och drog på sig manteln. Hon fällde upp luvan över sitt långa, vita hår och såg till att så få hårstrån stack ut bakom tyget som möjligt, och precis när hon satte sig ner igen slogs dörren upp och en man kom in.

   Vakten hade beskrivit mannen som muskulös men inte speciellt storväxt, med ett kort skägg och långt svart hår i hästsvans. Han skulle även ha en tatuering på sin högra arm, något som liknade en kedja. Jack tittade upp på mannen som hade kommit in. Beskrivningen stämde. Hon tog några djupa, långsamma andetag, lade huvudet mot armarna på bordet som om hon tänkte sova, och väntade. Efter en väldigt kort konversation med den rödhåriga yngre snubben och en oerhört full man, hade han fått en liten säck av den rödhåriga, och att döma av hur diskret de betedde sig för så stora och aningen fulla män så antog Jack att påsen innehöll olagliga örter som man gjorde droger utav.

  Mannen med tatueringen stack ner säcken i sin väska och lämnade värdshuset.

_________________________________________________________________________

Let the chase begin! *slaps self in face* Ni behöver inte kommentera eftersom det här inte är ett så spännande avsnitt, but in the next one then plz. 

//N00bwriter 

Kapitel 11: Att ljuga för Jane

EY! Innan du läser, plz vote in the thing. ----> 

And tell me what you think of the new thingy in the menu, and the

picture of Dante. Thank u ^^

______________________________________

   – Jack! röt Jane när jag inte svarade och tog några steg närmare.

   – Eeeey, Jack, kul å se dej!

   – Dante, manneen, hur är läge-…!

Jane gjorde en våldsam gest med handen och de andra jägarna tystnade med förvirrade blickar. Hon gick ännu närmare och stannade inte förrän hon var precis framför mig.

   – Varför är du härute? Ska ni jaga? frågade hon.

   – Öh …

Skit också. Vad skulle jag säga nu då? Om hon fick reda på den verkliga anledningen skulle hon inte tveka innan hon berättade för mor och far. Jag kunde inte skylla på att vi var ute på jakt heller, det var alltid Jane som gick ut på jakt efter att jag hade fått mitt ”jobb”, och hur skulle det se ut om jag sa ja och vi hade med oss en häxa?

Precis när jag hade tänkt tanken vändes Janes blick mot Luz.

   – … med någon alv i pyjamas?

   – Hey, det här är faktiskt förtrollat tyg, om du ursäktar! protesterade Luz och flöt prompt bort från oss med näsan i vädret.

Jane struntade i att be om ursäkt och vände sig mot mig igen, hennes oförstående blick började bli långsamt argare när jag inte förklarade mig.

   – Jane, jag …

   – Vi tänkte gå ut och leta efter prins Heath, sa Dante lugnt och log mot henne. Belöningen var femtontusen guld, vi kan inte bara ignorera en sådan möjlighet.

Min syster lyssnade på hans förklaring och fnös sedan.

   – Löjligt. Kungaparet har säkert redan hittat honom och gör det för att driva med folket! sa hon.

   – Vi har inget bättre för oss, skrattade Dante.

   – Nej, det kanske ni inte har.

Sedan gjorde hon det konstigaste: hon lät blicken glida över Dante och log sedan uppskattande mot honom. Vad var det för fel på henne?

   – Du kan hjälpa oss jaga, om du vill? sa hon sedan med en underligt mjuk röst och nickade mot sin grupp.

Det här var bara motbjudande. Jag tittade på Dantes profil och väntade tillsammans med Jane på hans svar. Han skulle förstås säga nej, men jag ville veta hur han skulle göra det.

   – Nej tack, jag måste vakta Jack så hon inte får en fot avhuggen eller något.

De skrattade förstående sinsemellan, varpå Jane riktade blicken mot mig med en varnande blick.

   – Du har alltid hittat på dom dummaste upptågen, sa hon hånfullt.

   – Säger hon med tatueringen i ansiktet, sa jag.

Hennes läppar smalnade avsevärt. Jane verkade minnas kvällen då hon kom tillbaka från värdshuset efter en vild fest med sina vänner och grät i flera dagar över tatueringen. Jag hade aldrig erkänt för henne att jag tyckte att den faktiskt var väldigt vacker och passade henne, speciellt nu när hon hade klippt håret kortare än Dantes.

   – Aja. Lycka till med ert uppdrag som är dömt att misslyckas, sa hon till slut och vinkade till sina män att följa med.

De hade stått nästan heltysta – utom några få låga konversationer – och nu rörde de sig som en man mot henne. De gick förbi oss och hälsade tyst på mig och Dante, jag kände igen några ansikten men kunde inte namnen, så jag nickade bara åt dem.

    Luz stod med armarna i kors och såg butter ut när vi äntligen gick fram till henne och fortsatte gå på den breda stigen. Ingen av oss sa något, men jag kunde nästan känna hur Luz nästan exploderade med lust at skälla ut min syster. Det skulle jag ha gjort om jag var hon.

   – Det var din syster va? frågade Luz till slut.

Frågan lät stel och ordet ”va” hade låtit extra argt.

   – Ja.

   – Otrevlighet går i släkten, muttrade hon.

   – Det är inte vårt fel att allt magiskt folk har på sig så löjliga kläder, som inte skyddar det minst…

Jag avbröts av ett högt läte, som liknade ljudet som skapades då man bröt av en robust trädgren. Jag tittade till vänster, och även om hon hade gjort precis det jag förväntat mig tappade jag fortfarande hakan.

Luz hade i sin ilska slagit handen rakt igenom ett träd. 

   – Jag behöver inte skydd, okej? sa hon ilsket.

Hon drog till sig sin hand igen och hennes knogar blödde, men det verkade inte vara ett problem. Lysande slingor av guld flöt fram ur ingenstans och lindade sig löst om hennes hand, tills den var nästan helt dold under ljuset. Jag ville slå mig själv på käften för det, men jag kunde inte sluta stirra på magin. Färgen var som den på Luz hårtoppar och ljuset sögs snart in i såren, lämnade huden lika oskadad som den hade varit innan.

   – Jag sa ju det, flinade Luz när jag såg upp på henne.

Det enda jag lyckades åstadkomma när jag försökte läka något med hjälp av magi var ett svagt, gult ljus. Inte … det här.

   – Inte illa, sa jag.

Dante hade inte stannat för att kolla som jag hade och jag blev tvungen att skynda mig ikapp honom. Jag förstod fortfarande inte varför Jane hade kollat på honom så som flickor kollade på prins Heath när han red genom staden med sina väktare, och försökte se om jag kunde göra samma sak för att inse det jag hade missat. 

   Det misslyckades förstås.

   – Du är säkert bara avundsjuk! sa Luz när hon flöt bredvid mig igen.

   – Säkert.

   – Magi är mycket bättre än ditt sätt att göra ditt jobb på. Då kan du använda magi om du blir skadad!

   – Om jag får en skada när jag är på ett uppdrag så gör jag mitt jobb fel, Luz. Magi är meningslöst för mitt jobb eftersom det låter och lyser för mycket, inget man vill göra när man ska döda någon på natten.

Hon tystnade äntligen och lade armarna i kors över bröstet igen.

   – Är ni klara med att bråka om vem som är bättre? frågade Dante uttråkat.

   – Jane verkade gilla dig, Dante! sa Luz plötsligt och flöt hastigt över till hans sida.

   – Du har säkert jättemånga beundrare! fortsatte hon drömmande när han inte sa något.

   – Inte direkt.

   – Dom är väl alla rädda för Jack. Dumma Jack, hindrar Dante ifrån att hitta en bättre fru!

Luz flöt tillbaka till mig och log elakt, fast jag hade svårt att faktiskt ta det som en förolämpning.

   – Jag behöver ingen fru, sa Dante lugnt.

   – Dumma Jack som hindrar Dante ifrån att hitta sig en bättre man! För Jack är ju egentligen en man, vi alla vet det …

   – Det räcker! sa jag. Kan du vara tyst en stund?! Kommer du inte ihåg vårt avtal?!

Luz stack ut tungan men sa inget mer, tack och lov. Jag började nästan misstänka att hon hade blivit tvungen att fly Faycrest för att folk blev irriterade på hennes prat. Men sedan såg jag mig över axeln på hålet i trädet och insåg att det var en ganska elak tanke.

   Luz såg allvarlig ut nu, hon tittade på vägen framför sig och nynnade på någon sång från Faycrest.

________________________________________

Awkward ending is awkward. But oh well, oh well. 

Kommentera plz ^^

//N00bwriter